Draken hade fått sin diagnos som vuxen, efter många års "själmedicinerande" ett finare ord för drogmissbruk, hon hade dessutom växt upp under stundtals miserabla förhållanden... En aktiv mamma som var blandmissbrukare å på 70-talet var det liksom högre i tak, både normerna runt alkohol å droger var liberala å flytande.Att folk satt i stora cirklar offentligt å rökte på var inget konstigt, där hade haschrökarnas barn(hon å andra) sprungit runt å lekt å stojjat... Det kaotiska missbruket av hasch, amfetamin å alkoholen-med allt som hör till t.ex vansinnes bilfärder, paranoida vuxna,blodiga misshandlar av både hennes mamma å andra i hemmet,stäniga dygnetrunt dörrknackningar, hade dock vägts upp av en underbart trygg mormor å morfar, den lilla drakflickan kunde slå deras telefonnummer med riktnr å allt vid 3 års ålder-de kom ALLTID å hämtade henne, det visste hon. Detta gjorde att vår drakflicka stod ut med mycket mera vansinne än ett normalt barn nånsin ska behöva se, för hon visste att när skriken blev FÖR höga å de vuxna slogs, välte inredningen å gick bärsärk, poliser å ambulanser var vardag-kunde hon rätt fort fly med hjälp av sin älskade nyktra (å medberoende)morföräldrar... Därimellan var hennes mamma en kalasbra mamma, trots sitt missbruk lärde hon sin lilla unge vikten av att läsa böcker, rätt å fel å bakade godaste bullarna i kvarteret, det drakflickan tyckte var jobbigast då hon senare började skolan, var att hon ALDRIG kunde ta hem sina vänner utan att hitta på nån fantastisk lögn som:"mamma skulle bona golven" eller "mamma har jobbat natt", så hon fick springa upp å checka läget, nån gång ibland gick det att ta in dem-då var mamman så snäll, luktade så gott å hade så coola kläder att de andra barnen tyckte draken hade en AWESOME mamma... Oftast var det dock fylla och eller bråk som draken skämdes för som om det vore HENNES fel =( Sedan hade drakflickan en pappa, han var hennes idol, mörk, stark å vacker å alldeles väldigt principfast, han bodde i grannstaden å där var det enkelt att vara, för han sa en sak å sen var det bara så, hennes lilla adhdhjärna trivdes ypperligt i den "svart eller vitt"rutinen, en dag i tredje klass hade mormorn fått nog av att ta hand om drakmammans hem å barn, hon hade blivit gammal å orkade väl inte komma å vara i den otrygga miljön där hon hitintills alltid varit med drakflickan ,som hon varit sen hon började skolan ,då mamman dragit på spritturné, så då fick draken flytta till sin pappa -det var så klart ledssamt att lämna skola,vänner å mamman-men mamman var ingenstans ens nära att komma hem utan det blev avfärd mot ny skola, nytt hem- utan avsked! Draken skakade på huvudet, det var så mycket hon ville berätta...men nu hade hon öst ur sig en del, det kändes RIKTIGT skönt. Hon lade huvudet på sned å tänkte att hon fick väl knalla på å dela med sig av sin historia lite då å då..? Skönt att hon var den hon var, utan sin märkliga barndom å brutala minnen så hade hon ju inte varit den hon var, idag